Åh jag blir så ledsen! Det är barn överallt, alla får barn, överallt! Väldigt många kompisar är i det skedet i livet att de ska få barn, planerar barn, eller blir glada eftersom det bara "råkade hända". RÅKADE HÄNDA?!  Jag blir så avundsjuk!

Det är inte det att jag inte är glad för deras skull, för det är jag. Jag tycker det är jättebra och jättekul att de inte har samma problem som vi har, men jag blir så avundsjuk på att alla andra ska lyckas medan vi tomhänta står kvar. Speciellt jobbigt är det när vi får det upptryckt i ansiktet att "Ar det inte dags nu?", eller, "När ska ni ha då?", "Nu är det väl dags att skynda på?" eller liknande...

Tänk om de visste att vi skulle haft ett underbart litet barn på 8 månader idag om det gått som det borde.. Men jag antar att vi får skylla oss själva när vi inte säger något till andra. Men det är så jobbigt att behöva prata om det med folk.. :(

Jag blir så tom, så ledsen, och jag vet inte var jag ska ta vägen när det är som värst. Jag börjar äta, jag flyr, för när jag äter så tänker jag inte. Men vad resulterar det i? Jo, att mina ätstörningar från högstadie- och gymnasieåldern sätter in igen och jag mår piss för att jag går upp i vikt när jag tröstäter, så jag måste spy, eller hoppa över ett annat mål. Det här är inte bra! Jag mår inte bra! Det är inte alls bra..

Jag vet inte om det är rätt av mig att försöka hantera detta genom att skriva av mig anonymt här, då jag är rädd att vissa saker smittar, samtidigt som det är skönt att få ur sig allt utan massa medlidande blickar och nonsens. tjafs som att "åh vad jag bryr mig jag finns alltid här för dig, (som egentligen betyder: åh! Då har jag något kul att prata om med någon annan, så kom gärna till mig och berätta smaskiga detaljer för det andra skiter jag i och jag har inte tid med dig)"

Men åh, jag är så ledsen- Varför ska det få vara på det här viset?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så har vi gott igenom ett missfall. I vecka 17. Nästan halva graviditeten hade gått, jag förstår inte varför det ska behöva bli såhär?!Allting känns tungt, det känns som om jag är fast i en svartvit slowmotionfilm, men det är mitt liv, livet...

Igår, på väg hem i bilen pratade jag och mannen lite. Mest jag om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är så svårt att prata med honom, han blir så tyst och vet inte vad han ska säga när vi pratar om allvarliga saker. Vi hade bastämt oss för att gå all...

when I close my eyes, I can see you. I can see how you were meant to be, my child. I can see your eyes, your hands, your gorgeous little smile. Now, you'r smile is dressed with angelwings, my loved one. I will always love you, you will always be in m...

Hela livet känns som en bergochdal-bana. Ena stunden känner jag mig nästan invalig för att jag inte vet var jag ska ta vägen med all sorg. Nästa stund kännns det som om jag kan hantera allt bra och att livet faktiskt går att leva trots allt, och dett...

Mörker. Svart. alla färgers mörkaste hemligheter.Solrosor i alla dess färger kommer emot mig. Svart är ingen färg, alla färger är svart.Mörker, Svart? Alla färger försvinner bort.Jag skakar, ser en färg efter en försvinna.Svart är ingen färg, alla fä...