Hela livet känns som en bergochdal-bana. Ena stunden känner jag mig nästan invalig för att jag inte vet var jag ska ta vägen med all sorg. Nästa stund kännns det som om jag kan hantera allt bra och att livet faktiskt går att leva trots allt, och detta pendlar jag emellan hela tiden. Mina vänner kommer väl snart tro att jag är schitzofren, varje gång jag träffar dem säger jag att vi har bestämt oss för olika saker, säger att det känns helt olika, säger det som känns rätt för stunden.

Jag tror att det hela egentligen handlar om att jag är rädd för hur omgivningen ska reagera. Jag tänker för mycket på allt. Visst förstår jag att det är viktigt att man klarar av att hantera och ta hand om ett barn innan man försöker få ett liv att vilja bli till, men hur mycket och hur länge ska man kväva sin önskan, sin största längtan, för att få omgivningen att bli nöjd?

Och Pengar. Pengar är en stor orsak. Jag menar, det kväver ju allt och alla, det kan ta slut på vilket förhållande som helst, bara för att man måste ha pengar för att lyckas leva. Vi har ett lån. Ett lån som består av en utbildning och en bil. För oss verkar lånet oöverstigligt, just eftersom jag inte får något jobb, och vi då inte har tillräckligt med pengar för att betala av lånet. Vi oroar oss för att det aldrig ska gå ihop och försvinna. Men i princip alla har lån idag. Lån som är mycket större än vårt. Men det känns också som att de kan sälja sitt hus, eller sin bil, också är lånet utlöst. Så är det inte för oss. Får vi sålt bilen så kanske (i bästa fall) en tredjedel av lånet är borta. Och en utbildning kan man ju inte sälja direkt..
Varför ska allt kretsa kring pengar i den här förbannade världen?! Vad har vi gjort för att komma dithän att det endast är pengarna som räknas? Att vi alla döms utifrån hur vi ser ut, vad vi har på oss, och vår sociala status döms utifrån vad vi har på kontot. Vilken värld, vilken hemsk värld vi har gjort det till!

Gode Gud, jag ber att du ska se igenom våra misstag och rätt till den underbara platsen du skapade. Jag ber att du skulle öppna våra ögon så vi inser att vi inte längre kan hålla på som vi gör, hjälp oss att bli mer ödmjuka Herre, mer lika Dig. Amen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Återigen så har vi gott igenom ett missfall. I vecka 17. Nästan halva graviditeten hade gått, jag förstår inte varför det ska behöva bli såhär?!Allting känns tungt, det känns som om jag är fast i en svartvit slowmotionfilm, men det är mitt liv, livet...

Igår, på väg hem i bilen pratade jag och mannen lite. Mest jag om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är så svårt att prata med honom, han blir så tyst och vet inte vad han ska säga när vi pratar om allvarliga saker. Vi hade bastämt oss för att gå all...

when I close my eyes, I can see you. I can see how you were meant to be, my child. I can see your eyes, your hands, your gorgeous little smile. Now, you'r smile is dressed with angelwings, my loved one. I will always love you, you will always be in m...

Mörker. Svart. alla färgers mörkaste hemligheter.Solrosor i alla dess färger kommer emot mig. Svart är ingen färg, alla färger är svart.Mörker, Svart? Alla färger försvinner bort.Jag skakar, ser en färg efter en försvinna.Svart är ingen färg, alla fä...

Ju längre tiden går, ju fler som blir gravida överallt så undrar jag hurvida jag egentligen vill ha barn. Det kanske inte är meningen att vår ängel ska få några syskon, i alla fall känns det inte riktigt som det. Jag är så villrådig i allt! I början ...