Tänk att något man egentligen aldrig har haft kan skapa en så stor smärta, sorg och saknad. Hur är det möjligt?

Det känns som om drömmen sedan åtta år tillbaka höll på att bli sann, att den fanns inom räckhåll. Som om att jag nästan kunde snudda vid den, vid dig. Känna dig inom mig. Känna dig andas, trots att du inte alls kunde det då, men en dag skulle du kunnat det, om det blivit som det skulle..

Jag undrar hur dina ögon hade sett ut? Jag undrar om du hade haft rakt eller lockigt hår? Mörkt eller ljust? Jag undrar hur det hade känts att stryka din kind, och försöka få dig att sova, att amma dig, att bara få älska dig, som jag redan gjorde och gör, så mycket.

Idag skulle du varit 8 månader, krypit, "pratat" ätit. En hel liten människa, men istället tappade jag taget om dig, om min dröm.

Vackra dröm

Vackra barn, jag är så ledsen att jag aldrig fick bli din mamma