Mörker. Svart. alla färgers mörkaste hemligheter.
Solrosor i alla dess färger kommer emot mig.
Svart är ingen färg, alla färger är svart.

Mörker, Svart? Alla färger försvinner bort.
Jag skakar, ser en färg efter en försvinna.
Svart är ingen färg, alla färger är svart.
Mitt mörker, är räddningens ljus.

Ju längre tiden går, ju fler som blir gravida överallt så undrar jag hurvida jag egentligen vill ha barn. Det kanske inte är meningen att vår ängel ska få några syskon, i alla fall känns det inte riktigt som det. Jag är så villrådig i allt! I början tänkte vi bara på barn, på allt med barn, hur underbart det skulle vara att få ett. Vid varje resa tänkte jag på "det här skulle jag packa ner till barnet, Här skulle barnet sitta" osv, idag tänker jag bara på, "åh vad skönt att vi bara har oss själva att tänka på, vad skönt att inte ha massa krängel, vad skönt att ingen kräver något av mig." Men det är med stor sorg jag tänker det, för jag vill ju egentligen inget hellre än att få känna livet inom mig.

Varför ska det vara så svårt att leva, varför ska vissa få barn, medan andra bara får kämpa på och inite få någon belöning? Åh, jag är så trött på att leva!   

Tänk om allt gått som det skulle, då skulle du varit 14 månader nu...

Istället lever jag i en värld utan lyckan, och önskar mina vänner missfall. Jag känner mig som en så dålig människa...