Återigen så har vi gott igenom ett missfall. I vecka 17. Nästan halva graviditeten hade gått, jag förstår inte varför det ska behöva bli såhär?!

Allting känns tungt, det känns som om jag är fast i en svartvit slowmotionfilm, men det är mitt liv, livet jag lever. Utan dig, älskade barn, och det gör så ont!!

Orden ekar fortfarande i huvudet, "missed abortion". Hur kan det få vara sant? Hur kan du ha dött, du var ju så nära..

Hela jag skriker av smärta när jag behöver säga att vi har ännu en ängel i himlen. De vackraste änglarna som finns, våra änglar

I'll be there someday, I can go the distance
I will find my way, if I can be strong
I know every mile, will be worth my while
When I go the distance, I'll be right where I belong

And a thousand years, would be worth the wait
It might take a lifetime, but somehow I'll see it through

And I won't look back, I can go the distance
And I'll stay on track, no, I won't accept defeat
It's an uphill slope, but I won't lose hope
Till I go the distance, and my journey is complete