Ju längre tiden går, ju fler som blir gravida överallt så undrar jag hurvida jag egentligen vill ha barn. Det kanske inte är meningen att vår ängel ska få några syskon, i alla fall känns det inte riktigt som det. Jag är så villrådig i allt! I början tänkte vi bara på barn, på allt med barn, hur underbart det skulle vara att få ett. Vid varje resa tänkte jag på "det här skulle jag packa ner till barnet, Här skulle barnet sitta" osv, idag tänker jag bara på, "åh vad skönt att vi bara har oss själva att tänka på, vad skönt att inte ha massa krängel, vad skönt att ingen kräver något av mig." Men det är med stor sorg jag tänker det, för jag vill ju egentligen inget hellre än att få känna livet inom mig.

Varför ska det vara så svårt att leva, varför ska vissa få barn, medan andra bara får kämpa på och inite få någon belöning? Åh, jag är så trött på att leva!   

Tänk om allt gått som det skulle, då skulle du varit 14 månader nu...

Istället lever jag i en värld utan lyckan, och önskar mina vänner missfall. Jag känner mig som en så dålig människa...

Jag är så trött och ledsen på människor som hela tiden ska klanka ner på andra. Alltid finns det något fel på alla andra, och alltid alltid ska det sägas också. Jag vet att det är för att personen i fråga mår dåligt och "behöver" klanka ner på andra för att komma upp själv. Men jag blir så less. Man vill ju inte vara med henne för att man vet hur illa behandlad man blir, och så mycket elakt som sägs.

Nu ska hon snart gifta sig.

Jag är gift. Men givetvis gifter hon sig mycket bättre!

Jag blir så trött och ledsen, och jag undrar; Varför stannar jag alltid kvar trots att jag mår dåligt av det? När jag kämpar så för att må bättre..