Igår, på väg hem i bilen pratade jag och mannen lite. Mest jag om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är så svårt att prata med honom, han blir så tyst och vet inte vad han ska säga när vi pratar om allvarliga saker. Vi hade bastämt oss för att gå all in för att försöka få ett syskon till vår ängel, han tycker det känns som en bra tid. Att vi tar det som det kommer, och att problemen runt kommer lösa sig. Men jag blir så rädd, känner mig otrygg i beslutet. Jag vet inte riktigt om det är det här jag vill, just nu.

Innerst inne vet jag ju att jag vill bli mamma "på riktigt". Det har ju varit min högsta önskan sedan jag var 14 år. Innan jag ens hade haft sex fantiserade jag om att jag var gravid och undrade hur mina föräldrar skulle ta det, om det vore sanning. När jag kollar mig i spegeln ser jag mig själv som mamma, jag kan nästan höra ljudet av små fötter som springer om jag sluter ögonlocken. Min längtan är så stark. Tror jag.

Det är just det, tror jag. Jag känner  mig så likgiltig inför allt. känns inte som att jag känner några känslor alls. Jag vet hur kärlek ska kännas, hur glädje ska kännas, hur det ska kännas om man mår bra. Men ju längre tiden går, desto mer hamnar jag tillbaka i mina gamla hjulspår, då rädsla och hopplöshet var de känslor jag hade, med skillnaden att frustration numera ingår.

Vid samtalet i bilen igår satt jag mycket och tänkte på alla de där gånger då jag hållt kniven i min hand, då jag svalt alla tabletter, då jag varit så nära på att rusa ut i gatan framför bilarna. Alla dessa gånger då det varit så nära, men något i sista stunden bromsat mig. Jag vill tro att det är min Helige Far som hållt i tyglarna och fått mig att stanna upp, men just nu är min stora fråga bara "Varför?" 

Hade det inte varit bättre om jag skurit tilleräckligt djupt, tagit tillräckligt många tabletter, eller blivit träffad av någon bil tänker jag, tvekande. Jag vill nog leva, trots allt. Men vad är meningen med mitt liv? Vad är det meningen att jag ska göra, att jag ska bli, hålla på med. Och allra viktigast. När ska jag känna mig tillfreds med att leva, att vara jag. Jag undrar så.

 

Jag är näst intill jämt utmattad för att jag har så många tankar, för att jag är så frustrerad och inte kommer någonvart i livet. Det känns verkligen som att livet är på paus tills saker och ting kommer lösa sig. Åh, jag vet inte om jag vill vara med längre.   

Jag förstår inte att någon som älskar mig så mycket, kan få mig att känna mig så genomskinlig och obehövd.

Jag förstår inte hur någon som älskar mig så mycket, och som jag älskar så mycket, kan få mig att må så dåligt.

Jag undrar hur du överhuvudtaget kan stå ut med mig..

FATTAR DU INTE ATT JAG SKITER I ATT ÄTA? ATT JAG SPYR UPP MATEN? Nästan skriker jag, så frustrerad, arg och ledsen över att inte vara sedd, inte vara åtrådd.

Du svarar med gråten i halsen, "älskling."
Då måsta VI göra något åt det här, VI måste ändra på situationen. För såhär kan VI inte ha det!


Till trots, fortsätter allt i samma hjulspår, jag struntar i att äta, i hopp om att du ska se mig,

       SE mig,

              se MIG....

Idag åt jag en näve solroskärnor till middag...