Återigen så har vi gott igenom ett missfall. I vecka 17. Nästan halva graviditeten hade gått, jag förstår inte varför det ska behöva bli såhär?!

Allting känns tungt, det känns som om jag är fast i en svartvit slowmotionfilm, men det är mitt liv, livet jag lever. Utan dig, älskade barn, och det gör så ont!!

Orden ekar fortfarande i huvudet, "missed abortion". Hur kan det få vara sant? Hur kan du ha dött, du var ju så nära..

Hela jag skriker av smärta när jag behöver säga att vi har ännu en ängel i himlen. De vackraste änglarna som finns, våra änglar

I'll be there someday, I can go the distance
I will find my way, if I can be strong
I know every mile, will be worth my while
When I go the distance, I'll be right where I belong

And a thousand years, would be worth the wait
It might take a lifetime, but somehow I'll see it through

And I won't look back, I can go the distance
And I'll stay on track, no, I won't accept defeat
It's an uphill slope, but I won't lose hope
Till I go the distance, and my journey is complete   

Hela livet känns som en bergochdal-bana. Ena stunden känner jag mig nästan invalig för att jag inte vet var jag ska ta vägen med all sorg. Nästa stund kännns det som om jag kan hantera allt bra och att livet faktiskt går att leva trots allt, och detta pendlar jag emellan hela tiden. Mina vänner kommer väl snart tro att jag är schitzofren, varje gång jag träffar dem säger jag att vi har bestämt oss för olika saker, säger att det känns helt olika, säger det som känns rätt för stunden.

Jag tror att det hela egentligen handlar om att jag är rädd för hur omgivningen ska reagera. Jag tänker för mycket på allt. Visst förstår jag att det är viktigt att man klarar av att hantera och ta hand om ett barn innan man försöker få ett liv att vilja bli till, men hur mycket och hur länge ska man kväva sin önskan, sin största längtan, för att få omgivningen att bli nöjd?

Och Pengar. Pengar är en stor orsak. Jag menar, det kväver ju allt och alla, det kan ta slut på vilket förhållande som helst, bara för att man måste ha pengar för att lyckas leva. Vi har ett lån. Ett lån som består av en utbildning och en bil. För oss verkar lånet oöverstigligt, just eftersom jag inte får något jobb, och vi då inte har tillräckligt med pengar för att betala av lånet. Vi oroar oss för att det aldrig ska gå ihop och försvinna. Men i princip alla har lån idag. Lån som är mycket större än vårt. Men det känns också som att de kan sälja sitt hus, eller sin bil, också är lånet utlöst. Så är det inte för oss. Får vi sålt bilen så kanske (i bästa fall) en tredjedel av lånet är borta. Och en utbildning kan man ju inte sälja direkt..
Varför ska allt kretsa kring pengar i den här förbannade världen?! Vad har vi gjort för att komma dithän att det endast är pengarna som räknas? Att vi alla döms utifrån hur vi ser ut, vad vi har på oss, och vår sociala status döms utifrån vad vi har på kontot. Vilken värld, vilken hemsk värld vi har gjort det till!

Gode Gud, jag ber att du ska se igenom våra misstag och rätt till den underbara platsen du skapade. Jag ber att du skulle öppna våra ögon så vi inser att vi inte längre kan hålla på som vi gör, hjälp oss att bli mer ödmjuka Herre, mer lika Dig. Amen.

Mörker. Svart. alla färgers mörkaste hemligheter.
Solrosor i alla dess färger kommer emot mig.
Svart är ingen färg, alla färger är svart.

Mörker, Svart? Alla färger försvinner bort.
Jag skakar, ser en färg efter en försvinna.
Svart är ingen färg, alla färger är svart.
Mitt mörker, är räddningens ljus.

When I go the distance, I'll be right where I belong. Ja, precis så känns det. När vi väl får vårt efterlängtade barn, då kommer det vara värt allt. Och jag kommer vara precis där jag hör hemma, jag kommer vara mamma. Det är det jag vetat hela mitt liv, velat hela mitt liv.

När jag var 14 år började jag längta efter att få ett barn. Jag började inbilla mig att jag kanske var gravid, trots min oskuld, för jag ville det så gärna. Längtan har bara växt sig starkare och när jag fann mannen i mitt liv så var det hela på väg att uppfyllas. Vi gifte oss, och vi började genast försöka få ett litet liv.

Månaderna gick och jag kände på mig direkt att något var fel. Varför lyckades inte vi, precis som alla andra? Varför blev inte jag gravid? Jag pratade om det med några vänner, men de tyckte jag hade på tok för lite tålamod, det kommer när det kommer sa de. Men jag visste att något var fel. Och jag hade rätt kom det att visa sig.

Det har varit en lång väg, och är fortfarande en lång väg framför oss, men jag vet. Att det dagen då vi står med vårt barn i famnen, då kommer just det ögonblicket vara värt precis allt som vi har gått igenom, och kommer att gå igenom. För då kommer vi vara där vi hör hemma.

Vi kommer att bli en familj, en dag.

Jag älskar dig   

Jag blir så totalt jätteledsen och nere för att inte vi kan få barn som alla andra. Överallt i vår omgivning "pluppar" det ut barn och par som inte ens varit tilsammans när vi började försöka föder. Det är så orättvist att det ska behöva vara såhär. Det känns precis som att man blir misshandlad, psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag orkar inte längre, jag vill inte längre. Jag vill bara att allt ska lösa sig och jag får det som jag längtar efter allra mest i hela världen. Ett barn. Ett liv. Det är det enda jag kan fokusera på, motgångar, och hur bra mår man då?

Inte alls bra..det suger att försöka leva och låtsas vara lycklig när man i själva verkert är ett stort svart hål..

Åh jag blir så ledsen! Det är barn överallt, alla får barn, överallt! Väldigt många kompisar är i det skedet i livet att de ska få barn, planerar barn, eller blir glada eftersom det bara "råkade hända". RÅKADE HÄNDA?!  Jag blir så avundsjuk!

Det är inte det att jag inte är glad för deras skull, för det är jag. Jag tycker det är jättebra och jättekul att de inte har samma problem som vi har, men jag blir så avundsjuk på att alla andra ska lyckas medan vi tomhänta står kvar. Speciellt jobbigt är det när vi får det upptryckt i ansiktet att "Ar det inte dags nu?", eller, "När ska ni ha då?", "Nu är det väl dags att skynda på?" eller liknande...

Tänk om de visste att vi skulle haft ett underbart litet barn på 8 månader idag om det gått som det borde.. Men jag antar att vi får skylla oss själva när vi inte säger något till andra. Men det är så jobbigt att behöva prata om det med folk.. :(

Jag blir så tom, så ledsen, och jag vet inte var jag ska ta vägen när det är som värst. Jag börjar äta, jag flyr, för när jag äter så tänker jag inte. Men vad resulterar det i? Jo, att mina ätstörningar från högstadie- och gymnasieåldern sätter in igen och jag mår piss för att jag går upp i vikt när jag tröstäter, så jag måste spy, eller hoppa över ett annat mål. Det här är inte bra! Jag mår inte bra! Det är inte alls bra..

Jag vet inte om det är rätt av mig att försöka hantera detta genom att skriva av mig anonymt här, då jag är rädd att vissa saker smittar, samtidigt som det är skönt att få ur sig allt utan massa medlidande blickar och nonsens. tjafs som att "åh vad jag bryr mig jag finns alltid här för dig, (som egentligen betyder: åh! Då har jag något kul att prata om med någon annan, så kom gärna till mig och berätta smaskiga detaljer för det andra skiter jag i och jag har inte tid med dig)"

Men åh, jag är så ledsen- Varför ska det få vara på det här viset?