Igår, på väg hem i bilen pratade jag och mannen lite. Mest jag om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är så svårt att prata med honom, han blir så tyst och vet inte vad han ska säga när vi pratar om allvarliga saker. Vi hade bastämt oss för att gå all in för att försöka få ett syskon till vår ängel, han tycker det känns som en bra tid. Att vi tar det som det kommer, och att problemen runt kommer lösa sig. Men jag blir så rädd, känner mig otrygg i beslutet. Jag vet inte riktigt om det är det här jag vill, just nu.

Innerst inne vet jag ju att jag vill bli mamma "på riktigt". Det har ju varit min högsta önskan sedan jag var 14 år. Innan jag ens hade haft sex fantiserade jag om att jag var gravid och undrade hur mina föräldrar skulle ta det, om det vore sanning. När jag kollar mig i spegeln ser jag mig själv som mamma, jag kan nästan höra ljudet av små fötter som springer om jag sluter ögonlocken. Min längtan är så stark. Tror jag.

Det är just det, tror jag. Jag känner  mig så likgiltig inför allt. känns inte som att jag känner några känslor alls. Jag vet hur kärlek ska kännas, hur glädje ska kännas, hur det ska kännas om man mår bra. Men ju längre tiden går, desto mer hamnar jag tillbaka i mina gamla hjulspår, då rädsla och hopplöshet var de känslor jag hade, med skillnaden att frustration numera ingår.

Vid samtalet i bilen igår satt jag mycket och tänkte på alla de där gånger då jag hållt kniven i min hand, då jag svalt alla tabletter, då jag varit så nära på att rusa ut i gatan framför bilarna. Alla dessa gånger då det varit så nära, men något i sista stunden bromsat mig. Jag vill tro att det är min Helige Far som hållt i tyglarna och fått mig att stanna upp, men just nu är min stora fråga bara "Varför?" 

Hade det inte varit bättre om jag skurit tilleräckligt djupt, tagit tillräckligt många tabletter, eller blivit träffad av någon bil tänker jag, tvekande. Jag vill nog leva, trots allt. Men vad är meningen med mitt liv? Vad är det meningen att jag ska göra, att jag ska bli, hålla på med. Och allra viktigast. När ska jag känna mig tillfreds med att leva, att vara jag. Jag undrar så.

 

Jag är näst intill jämt utmattad för att jag har så många tankar, för att jag är så frustrerad och inte kommer någonvart i livet. Det känns verkligen som att livet är på paus tills saker och ting kommer lösa sig. Åh, jag vet inte om jag vill vara med längre.   

Jag blir så trött så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det händer så mycket saker runtom mig som tar så enormt mycket energi, nytt jobb, två dödsfall, ett år sedan vårt älskade hjärta skulle ha fötts. Ja, ni märker. Det tär något enormt på livet.

Dessutom väntar vi på nästa steg i utredningen till att få hjälp, och denna undersökningen kan vi inte göra förrän jag fått min nästa mens, vilken i detta nu har väntat 120 dagar. Jag har dessutom humörsvägningar, ömma bröst, illamående, trötthet osv. Det enda som saknas för att drömmen ska bli sann, är det där förbannade plusset. Jag blir så ledsen, varför kan inte livets mirakel hända mig?   

Jag är så förbannat less på mig själv. På att jag aldrig kan ta tag i sånt som jag mår dåligt av, och göra något åt det.

Jag hatar allt fett som hänger och dänger överallt, jag hatar behöva skämmas och må dåligt över min kropp. Jag hatar att inte känna mig som den personen jag ser i spegeln.

Jag är så less på att inte ens kunna visa mig för min man naken utan skämmas, jag är så less på att inte känna sexuell upphetsning bara för att jag vantrivs med hur jag ser ut.

JAg HATAR att jag tycker så här när idealet är så vrickat som det är och jag utåt sett försöker vara en förebild för ungarna och visa att man inte behöver vara en pinne. Jag hatar det verkligen, men jag kan inte vara nöjd med mig själv. Det går inte, trots att jag försöker. Och jag hatar att jag har så svårt för att ta tag i det hela, jag borde verkligen börja träna, och inte bara i en vecka eller två som det brukar bli, utan träna länge. Inte så att vågen nödvändigtvis visar mindre, men så att det inte är en hel massa fett överallt!

Överallt där jag kollar på mig så ser jag fett, och jag blir så himla äcklad av det, av att det sitter på mig. Jag får ångest. Jag får panik. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är äcklad av mig själv, av allt fläsk på mig..