Återigen så har vi gott igenom ett missfall. I vecka 17. Nästan halva graviditeten hade gått, jag förstår inte varför det ska behöva bli såhär?!

Allting känns tungt, det känns som om jag är fast i en svartvit slowmotionfilm, men det är mitt liv, livet jag lever. Utan dig, älskade barn, och det gör så ont!!

Orden ekar fortfarande i huvudet, "missed abortion". Hur kan det få vara sant? Hur kan du ha dött, du var ju så nära..

Hela jag skriker av smärta när jag behöver säga att vi har ännu en ängel i himlen. De vackraste änglarna som finns, våra änglar

I'll be there someday, I can go the distance
I will find my way, if I can be strong
I know every mile, will be worth my while
When I go the distance, I'll be right where I belong

And a thousand years, would be worth the wait
It might take a lifetime, but somehow I'll see it through

And I won't look back, I can go the distance
And I'll stay on track, no, I won't accept defeat
It's an uphill slope, but I won't lose hope
Till I go the distance, and my journey is complete   

Igår, på väg hem i bilen pratade jag och mannen lite. Mest jag om jag ska vara ärlig. Jag tycker det är så svårt att prata med honom, han blir så tyst och vet inte vad han ska säga när vi pratar om allvarliga saker. Vi hade bastämt oss för att gå all in för att försöka få ett syskon till vår ängel, han tycker det känns som en bra tid. Att vi tar det som det kommer, och att problemen runt kommer lösa sig. Men jag blir så rädd, känner mig otrygg i beslutet. Jag vet inte riktigt om det är det här jag vill, just nu.

Innerst inne vet jag ju att jag vill bli mamma "på riktigt". Det har ju varit min högsta önskan sedan jag var 14 år. Innan jag ens hade haft sex fantiserade jag om att jag var gravid och undrade hur mina föräldrar skulle ta det, om det vore sanning. När jag kollar mig i spegeln ser jag mig själv som mamma, jag kan nästan höra ljudet av små fötter som springer om jag sluter ögonlocken. Min längtan är så stark. Tror jag.

Det är just det, tror jag. Jag känner  mig så likgiltig inför allt. känns inte som att jag känner några känslor alls. Jag vet hur kärlek ska kännas, hur glädje ska kännas, hur det ska kännas om man mår bra. Men ju längre tiden går, desto mer hamnar jag tillbaka i mina gamla hjulspår, då rädsla och hopplöshet var de känslor jag hade, med skillnaden att frustration numera ingår.

Vid samtalet i bilen igår satt jag mycket och tänkte på alla de där gånger då jag hållt kniven i min hand, då jag svalt alla tabletter, då jag varit så nära på att rusa ut i gatan framför bilarna. Alla dessa gånger då det varit så nära, men något i sista stunden bromsat mig. Jag vill tro att det är min Helige Far som hållt i tyglarna och fått mig att stanna upp, men just nu är min stora fråga bara "Varför?" 

Hade det inte varit bättre om jag skurit tilleräckligt djupt, tagit tillräckligt många tabletter, eller blivit träffad av någon bil tänker jag, tvekande. Jag vill nog leva, trots allt. Men vad är meningen med mitt liv? Vad är det meningen att jag ska göra, att jag ska bli, hålla på med. Och allra viktigast. När ska jag känna mig tillfreds med att leva, att vara jag. Jag undrar så.

 

Jag är näst intill jämt utmattad för att jag har så många tankar, för att jag är så frustrerad och inte kommer någonvart i livet. Det känns verkligen som att livet är på paus tills saker och ting kommer lösa sig. Åh, jag vet inte om jag vill vara med längre.   

Hela livet känns som en bergochdal-bana. Ena stunden känner jag mig nästan invalig för att jag inte vet var jag ska ta vägen med all sorg. Nästa stund kännns det som om jag kan hantera allt bra och att livet faktiskt går att leva trots allt, och detta pendlar jag emellan hela tiden. Mina vänner kommer väl snart tro att jag är schitzofren, varje gång jag träffar dem säger jag att vi har bestämt oss för olika saker, säger att det känns helt olika, säger det som känns rätt för stunden.

Jag tror att det hela egentligen handlar om att jag är rädd för hur omgivningen ska reagera. Jag tänker för mycket på allt. Visst förstår jag att det är viktigt att man klarar av att hantera och ta hand om ett barn innan man försöker få ett liv att vilja bli till, men hur mycket och hur länge ska man kväva sin önskan, sin största längtan, för att få omgivningen att bli nöjd?

Och Pengar. Pengar är en stor orsak. Jag menar, det kväver ju allt och alla, det kan ta slut på vilket förhållande som helst, bara för att man måste ha pengar för att lyckas leva. Vi har ett lån. Ett lån som består av en utbildning och en bil. För oss verkar lånet oöverstigligt, just eftersom jag inte får något jobb, och vi då inte har tillräckligt med pengar för att betala av lånet. Vi oroar oss för att det aldrig ska gå ihop och försvinna. Men i princip alla har lån idag. Lån som är mycket större än vårt. Men det känns också som att de kan sälja sitt hus, eller sin bil, också är lånet utlöst. Så är det inte för oss. Får vi sålt bilen så kanske (i bästa fall) en tredjedel av lånet är borta. Och en utbildning kan man ju inte sälja direkt..
Varför ska allt kretsa kring pengar i den här förbannade världen?! Vad har vi gjort för att komma dithän att det endast är pengarna som räknas? Att vi alla döms utifrån hur vi ser ut, vad vi har på oss, och vår sociala status döms utifrån vad vi har på kontot. Vilken värld, vilken hemsk värld vi har gjort det till!

Gode Gud, jag ber att du ska se igenom våra misstag och rätt till den underbara platsen du skapade. Jag ber att du skulle öppna våra ögon så vi inser att vi inte längre kan hålla på som vi gör, hjälp oss att bli mer ödmjuka Herre, mer lika Dig. Amen.

Jag blir så trött så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det händer så mycket saker runtom mig som tar så enormt mycket energi, nytt jobb, två dödsfall, ett år sedan vårt älskade hjärta skulle ha fötts. Ja, ni märker. Det tär något enormt på livet.

Dessutom väntar vi på nästa steg i utredningen till att få hjälp, och denna undersökningen kan vi inte göra förrän jag fått min nästa mens, vilken i detta nu har väntat 120 dagar. Jag har dessutom humörsvägningar, ömma bröst, illamående, trötthet osv. Det enda som saknas för att drömmen ska bli sann, är det där förbannade plusset. Jag blir så ledsen, varför kan inte livets mirakel hända mig?