Jag blir så trött så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det händer så mycket saker runtom mig som tar så enormt mycket energi, nytt jobb, två dödsfall, ett år sedan vårt älskade hjärta skulle ha fötts. Ja, ni märker. Det tär något enormt på livet.

Dessutom väntar vi på nästa steg i utredningen till att få hjälp, och denna undersökningen kan vi inte göra förrän jag fått min nästa mens, vilken i detta nu har väntat 120 dagar. Jag har dessutom humörsvägningar, ömma bröst, illamående, trötthet osv. Det enda som saknas för att drömmen ska bli sann, är det där förbannade plusset. Jag blir så ledsen, varför kan inte livets mirakel hända mig?   

When I go the distance, I'll be right where I belong. Ja, precis så känns det. När vi väl får vårt efterlängtade barn, då kommer det vara värt allt. Och jag kommer vara precis där jag hör hemma, jag kommer vara mamma. Det är det jag vetat hela mitt liv, velat hela mitt liv.

När jag var 14 år började jag längta efter att få ett barn. Jag började inbilla mig att jag kanske var gravid, trots min oskuld, för jag ville det så gärna. Längtan har bara växt sig starkare och när jag fann mannen i mitt liv så var det hela på väg att uppfyllas. Vi gifte oss, och vi började genast försöka få ett litet liv.

Månaderna gick och jag kände på mig direkt att något var fel. Varför lyckades inte vi, precis som alla andra? Varför blev inte jag gravid? Jag pratade om det med några vänner, men de tyckte jag hade på tok för lite tålamod, det kommer när det kommer sa de. Men jag visste att något var fel. Och jag hade rätt kom det att visa sig.

Det har varit en lång väg, och är fortfarande en lång väg framför oss, men jag vet. Att det dagen då vi står med vårt barn i famnen, då kommer just det ögonblicket vara värt precis allt som vi har gått igenom, och kommer att gå igenom. För då kommer vi vara där vi hör hemma.

Vi kommer att bli en familj, en dag.

Jag älskar dig   

Jag blir så totalt jätteledsen och nere för att inte vi kan få barn som alla andra. Överallt i vår omgivning "pluppar" det ut barn och par som inte ens varit tilsammans när vi började försöka föder. Det är så orättvist att det ska behöva vara såhär. Det känns precis som att man blir misshandlad, psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag orkar inte längre, jag vill inte längre. Jag vill bara att allt ska lösa sig och jag får det som jag längtar efter allra mest i hela världen. Ett barn. Ett liv. Det är det enda jag kan fokusera på, motgångar, och hur bra mår man då?

Inte alls bra..det suger att försöka leva och låtsas vara lycklig när man i själva verkert är ett stort svart hål..

Åh jag blir så ledsen! Det är barn överallt, alla får barn, överallt! Väldigt många kompisar är i det skedet i livet att de ska få barn, planerar barn, eller blir glada eftersom det bara "råkade hända". RÅKADE HÄNDA?!  Jag blir så avundsjuk!

Det är inte det att jag inte är glad för deras skull, för det är jag. Jag tycker det är jättebra och jättekul att de inte har samma problem som vi har, men jag blir så avundsjuk på att alla andra ska lyckas medan vi tomhänta står kvar. Speciellt jobbigt är det när vi får det upptryckt i ansiktet att "Ar det inte dags nu?", eller, "När ska ni ha då?", "Nu är det väl dags att skynda på?" eller liknande...

Tänk om de visste att vi skulle haft ett underbart litet barn på 8 månader idag om det gått som det borde.. Men jag antar att vi får skylla oss själva när vi inte säger något till andra. Men det är så jobbigt att behöva prata om det med folk.. :(

Jag blir så tom, så ledsen, och jag vet inte var jag ska ta vägen när det är som värst. Jag börjar äta, jag flyr, för när jag äter så tänker jag inte. Men vad resulterar det i? Jo, att mina ätstörningar från högstadie- och gymnasieåldern sätter in igen och jag mår piss för att jag går upp i vikt när jag tröstäter, så jag måste spy, eller hoppa över ett annat mål. Det här är inte bra! Jag mår inte bra! Det är inte alls bra..

Jag vet inte om det är rätt av mig att försöka hantera detta genom att skriva av mig anonymt här, då jag är rädd att vissa saker smittar, samtidigt som det är skönt att få ur sig allt utan massa medlidande blickar och nonsens. tjafs som att "åh vad jag bryr mig jag finns alltid här för dig, (som egentligen betyder: åh! Då har jag något kul att prata om med någon annan, så kom gärna till mig och berätta smaskiga detaljer för det andra skiter jag i och jag har inte tid med dig)"

Men åh, jag är så ledsen- Varför ska det få vara på det här viset?

Jag är så trött och ledsen på människor som hela tiden ska klanka ner på andra. Alltid finns det något fel på alla andra, och alltid alltid ska det sägas också. Jag vet att det är för att personen i fråga mår dåligt och "behöver" klanka ner på andra för att komma upp själv. Men jag blir så less. Man vill ju inte vara med henne för att man vet hur illa behandlad man blir, och så mycket elakt som sägs.

Nu ska hon snart gifta sig.

Jag är gift. Men givetvis gifter hon sig mycket bättre!

Jag blir så trött och ledsen, och jag undrar; Varför stannar jag alltid kvar trots att jag mår dåligt av det? När jag kämpar så för att må bättre..

Jag förstår inte att någon som älskar mig så mycket, kan få mig att känna mig så genomskinlig och obehövd.

Jag förstår inte hur någon som älskar mig så mycket, och som jag älskar så mycket, kan få mig att må så dåligt.

Jag undrar hur du överhuvudtaget kan stå ut med mig..

Jag är så förbannat less på mig själv. På att jag aldrig kan ta tag i sånt som jag mår dåligt av, och göra något åt det.

Jag hatar allt fett som hänger och dänger överallt, jag hatar behöva skämmas och må dåligt över min kropp. Jag hatar att inte känna mig som den personen jag ser i spegeln.

Jag är så less på att inte ens kunna visa mig för min man naken utan skämmas, jag är så less på att inte känna sexuell upphetsning bara för att jag vantrivs med hur jag ser ut.

JAg HATAR att jag tycker så här när idealet är så vrickat som det är och jag utåt sett försöker vara en förebild för ungarna och visa att man inte behöver vara en pinne. Jag hatar det verkligen, men jag kan inte vara nöjd med mig själv. Det går inte, trots att jag försöker. Och jag hatar att jag har så svårt för att ta tag i det hela, jag borde verkligen börja träna, och inte bara i en vecka eller två som det brukar bli, utan träna länge. Inte så att vågen nödvändigtvis visar mindre, men så att det inte är en hel massa fett överallt!

Överallt där jag kollar på mig så ser jag fett, och jag blir så himla äcklad av det, av att det sitter på mig. Jag får ångest. Jag får panik. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är äcklad av mig själv, av allt fläsk på mig..

Tänk att något man egentligen aldrig har haft kan skapa en så stor smärta, sorg och saknad. Hur är det möjligt?

Det känns som om drömmen sedan åtta år tillbaka höll på att bli sann, att den fanns inom räckhåll. Som om att jag nästan kunde snudda vid den, vid dig. Känna dig inom mig. Känna dig andas, trots att du inte alls kunde det då, men en dag skulle du kunnat det, om det blivit som det skulle..

Jag undrar hur dina ögon hade sett ut? Jag undrar om du hade haft rakt eller lockigt hår? Mörkt eller ljust? Jag undrar hur det hade känts att stryka din kind, och försöka få dig att sova, att amma dig, att bara få älska dig, som jag redan gjorde och gör, så mycket.

Idag skulle du varit 8 månader, krypit, "pratat" ätit. En hel liten människa, men istället tappade jag taget om dig, om min dröm.

Vackra dröm

Vackra barn, jag är så ledsen att jag aldrig fick bli din mamma